Behind the wall

Så börjar jag äntligen hitta tillbaka till mig själv, och vad händer?! De på jobbet som jag haft så bra kontakt med börjar dra sig undan. Pratar sinsemellan, men när jag kommer med ett inlägg så dödar jag bara konversationen eller så byter de samtalsämne. Precis samma sak som i skolan. Jag fattar inte... är det mig det är fel på? Varför ska jag behöva låtsas vara någon annan för att platsa in? Eller snarare, varför ska alla vara så uppblåsta och fasta i samma mall? Och varför kan jag inte platsa in i den mallen. Har mest lust att säga "skit i allt", men det kommer ju bara resultera i att jag blir ensam.. igen. Fast det är jag ju redan så van, så vem bryr sig egentligen.

Tror inte det gjorde det bättre att jag pratade med en av dem ang min ångest och mina panikattacker heller. Nu är man väl ännu mer freak. Nu orkar jag inte bry mig längre. Hellre ensam än att vara någon jag inte är. Har testat det och det höll på att kväva mig. Jag kommer aldrig bli som dem ialla fall. Och skulle jag någonsin bli det, så är det säkert heller inte bra.

This is me... giving up.

Jag blir så trött. Så fruktansvärt trött på allt just nu. Vill helst bara fly världen, lägga allt bakom mig. Hitta mig själv och ny energi. Vet inte vad som har hänt med mig. Är konstant rastlös, det kryper i skinnet på mig och jag får stundtals så svårt att andas. Vill bara skrika för allt vad jag har och sen bara försvinna. Fast det känns som om jag redan håller på att tyna bort. Som att jag faller och allt jag greppar efter bara lossnar och följer efter mig ner.

Det är otroligt jobbigt att gå omkring i ett grått dunkel. Lika jobbigt är det att försöka se glad ut samtidigt som det känns som att man sakta kvävs. Vet inte ens hur jag ska förklara det så någon ska förstå. Tror inte ens någon kommer förstå. Jag trivs med mitt liv just nu, så varför måste jag känna så här? Jag förstår varför jag känt samma sak så många gånger tidigare. Men nu finns inte längre någon anledning till detta mörker inom mig. Samtidigt blir jag så arg på mig själv för att jag låter mig brytas ned av det. Känner mig som ett monster.

När ska detta gå över??

 

A black hole is eating me up from inside,
with a firm grip it makes it hard for me to breath.
I fight to let the sun in,
but the darkness won?t leave.
Every time I think the light has won,
the black queen makes her move.
She poisons my soul and makes it sick.
I thought I had a cure, but I guess I was wrong.

©Dinturiel 28.07.2005

Jag trodde vuxna människor var mer förståndiga än tonåringar. Men på vårt dagis verkar det inte vara så. Nej, här blir man utdömd utan att ens fått en chans. Och det är inte personalen jag pratar om. Det är de andra föräldrarna. En del av dem undviker till och med ögonkontakt. Föräldrar till potentiella lekkamrater till våra barn. Om man bara kunde få en chans att visa vem man är, det är allt jag begär. Är det för mycket? Jag är väl medveten om att man inte kan komma sams med alla. Men man behöver ju inte totalignorera en för det?!

Den enda jag egentligen vill är att min son ska kunna ha vänner utanför dagis också.

Jag var den som inte fick finnas. Dömande blickar följda av ett suck. Ingen lyssnade när man pratade, ingen som brydde sig. Sakta byggdes en vägg upp för att skydda sig. Den väggen finns fortfarande kvar.
Jag som brukade vara en sprallig tjej, en riktigt teaterapa, är nu livrädd för att sticka ut. För att synas och våga ta för mig. Vem bryr sig om vad jag tycker och tänker? Hehe det är till och med så att det gör ont i magen av att skriva detta. Finns en liten rädsla. Sluta tyck synd om dig själv. Det är ialla fall så jag tänker. Om jag bara kunde sluta känna efter så mycket. Bara glömma och lämna det bakom mig.

Har insett nu att det inte går. Och då kan man ju lika gärna bara möta sitt förflutna och göra upp med det. Även om det kommer innebära känslor som tar en tillbaka till helvetet. Men det kanske är det enda sättet. Det är så lätt att visa sig stark utåt, fast man egentligen innerst inne mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och dö. Antar att det kallas överlevnadsinstinkt. Även om jag varit nära många gånger. Tror det var tanken att om jag dör, så har de vunnit som höll mig flytande. Allt annat kändes just då helt obetydligt. Ingen kunde ju någonsin förstå det helvete jag levde varje dag. De hade sagt att jag gör det nog värre än det egentligen är. Därför led jag bara i tystnad och byggde upp min försvarsmur. Om nätterna däremot kom alla känslor och all ångest tillbaka. Kan fortfarande känna av den. Hur det kryper i skinnet på mig och hur jag måste kippa efter luft. Precis som om jag var tillbaka där, mitt i mörkret bland tårarna. Då när ingen varken såg eller hörde. Natten var min ende vän, den ende som fick se min smärta.

Det är det steget som alltid är jobbigast att ta. Jag har försökt ta det steget så många gånger, och tvekat hela tiden. Istället har man blivit stående och trampat på samma ställe, och hamnat längre och längre ner i skiten. Så det här kommer bli första steget på en lång resa. Slutdestination vet jag inte än, men det kommer bli en jobbig resa kantad av många tårar. Visst lite rädsla finns kvar. Kommer öppna upp min själ och blotta all min smärta, något som jag alltid har haft svårt för. Men för första gången känner jag mig redo att berätta min historia. Jag förväntar mig egentligen ingenting, utan gör detta för helt för min egen skull.