Once an outsider - Always an outsider
Så börjar jag äntligen hitta tillbaka till mig själv, och vad händer?! De på jobbet som jag haft så bra kontakt med börjar dra sig undan. Pratar sinsemellan, men när jag kommer med ett inlägg så dödar jag bara konversationen eller så byter de samtalsämne. Precis samma sak som i skolan. Jag fattar inte... är det mig det är fel på? Varför ska jag behöva låtsas vara någon annan för att platsa in? Eller snarare, varför ska alla vara så uppblåsta och fasta i samma mall? Och varför kan jag inte platsa in i den mallen. Har mest lust att säga "skit i allt", men det kommer ju bara resultera i att jag blir ensam.. igen. Fast det är jag ju redan så van, så vem bryr sig egentligen.
Tror inte det gjorde det bättre att jag pratade med en av dem ang min ångest och mina panikattacker heller. Nu är man väl ännu mer freak. Nu orkar jag inte bry mig längre. Hellre ensam än att vara någon jag inte är. Har testat det och det höll på att kväva mig. Jag kommer aldrig bli som dem ialla fall. Och skulle jag någonsin bli det, så är det säkert heller inte bra.
This is me... giving up.
Tror inte det gjorde det bättre att jag pratade med en av dem ang min ångest och mina panikattacker heller. Nu är man väl ännu mer freak. Nu orkar jag inte bry mig längre. Hellre ensam än att vara någon jag inte är. Har testat det och det höll på att kväva mig. Jag kommer aldrig bli som dem ialla fall. Och skulle jag någonsin bli det, så är det säkert heller inte bra.
This is me... giving up.
