Unwanted
Jag var den som inte fick finnas. Dömande blickar följda av ett suck. Ingen lyssnade när man pratade, ingen som brydde sig. Sakta byggdes en vägg upp för att skydda sig. Den väggen finns fortfarande kvar.
Jag som brukade vara en sprallig tjej, en riktigt teaterapa, är nu livrädd för att sticka ut. För att synas och våga ta för mig. Vem bryr sig om vad jag tycker och tänker? Hehe det är till och med så att det gör ont i magen av att skriva detta. Finns en liten rädsla. Sluta tyck synd om dig själv. Det är ialla fall så jag tänker. Om jag bara kunde sluta känna efter så mycket. Bara glömma och lämna det bakom mig.
Har insett nu att det inte går. Och då kan man ju lika gärna bara möta sitt förflutna och göra upp med det. Även om det kommer innebära känslor som tar en tillbaka till helvetet. Men det kanske är det enda sättet. Det är så lätt att visa sig stark utåt, fast man egentligen innerst inne mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och dö. Antar att det kallas överlevnadsinstinkt. Även om jag varit nära många gånger. Tror det var tanken att om jag dör, så har de vunnit som höll mig flytande. Allt annat kändes just då helt obetydligt. Ingen kunde ju någonsin förstå det helvete jag levde varje dag. De hade sagt att jag gör det nog värre än det egentligen är. Därför led jag bara i tystnad och byggde upp min försvarsmur. Om nätterna däremot kom alla känslor och all ångest tillbaka. Kan fortfarande känna av den. Hur det kryper i skinnet på mig och hur jag måste kippa efter luft. Precis som om jag var tillbaka där, mitt i mörkret bland tårarna. Då när ingen varken såg eller hörde. Natten var min ende vän, den ende som fick se min smärta.
Jag som brukade vara en sprallig tjej, en riktigt teaterapa, är nu livrädd för att sticka ut. För att synas och våga ta för mig. Vem bryr sig om vad jag tycker och tänker? Hehe det är till och med så att det gör ont i magen av att skriva detta. Finns en liten rädsla. Sluta tyck synd om dig själv. Det är ialla fall så jag tänker. Om jag bara kunde sluta känna efter så mycket. Bara glömma och lämna det bakom mig.
Har insett nu att det inte går. Och då kan man ju lika gärna bara möta sitt förflutna och göra upp med det. Även om det kommer innebära känslor som tar en tillbaka till helvetet. Men det kanske är det enda sättet. Det är så lätt att visa sig stark utåt, fast man egentligen innerst inne mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och dö. Antar att det kallas överlevnadsinstinkt. Även om jag varit nära många gånger. Tror det var tanken att om jag dör, så har de vunnit som höll mig flytande. Allt annat kändes just då helt obetydligt. Ingen kunde ju någonsin förstå det helvete jag levde varje dag. De hade sagt att jag gör det nog värre än det egentligen är. Därför led jag bara i tystnad och byggde upp min försvarsmur. Om nätterna däremot kom alla känslor och all ångest tillbaka. Kan fortfarande känna av den. Hur det kryper i skinnet på mig och hur jag måste kippa efter luft. Precis som om jag var tillbaka där, mitt i mörkret bland tårarna. Då när ingen varken såg eller hörde. Natten var min ende vän, den ende som fick se min smärta.
Det första steget
Det är det steget som alltid är jobbigast att ta. Jag har försökt ta det steget så många gånger, och tvekat hela tiden. Istället har man blivit stående och trampat på samma ställe, och hamnat längre och längre ner i skiten. Så det här kommer bli första steget på en lång resa. Slutdestination vet jag inte än, men det kommer bli en jobbig resa kantad av många tårar. Visst lite rädsla finns kvar. Kommer öppna upp min själ och blotta all min smärta, något som jag alltid har haft svårt för. Men för första gången känner jag mig redo att berätta min historia. Jag förväntar mig egentligen ingenting, utan gör detta för helt för min egen skull.
