Unwanted
Jag var den som inte fick finnas. Dömande blickar följda av ett suck. Ingen lyssnade när man pratade, ingen som brydde sig. Sakta byggdes en vägg upp för att skydda sig. Den väggen finns fortfarande kvar.
Jag som brukade vara en sprallig tjej, en riktigt teaterapa, är nu livrädd för att sticka ut. För att synas och våga ta för mig. Vem bryr sig om vad jag tycker och tänker? Hehe det är till och med så att det gör ont i magen av att skriva detta. Finns en liten rädsla. Sluta tyck synd om dig själv. Det är ialla fall så jag tänker. Om jag bara kunde sluta känna efter så mycket. Bara glömma och lämna det bakom mig.
Har insett nu att det inte går. Och då kan man ju lika gärna bara möta sitt förflutna och göra upp med det. Även om det kommer innebära känslor som tar en tillbaka till helvetet. Men det kanske är det enda sättet. Det är så lätt att visa sig stark utåt, fast man egentligen innerst inne mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och dö. Antar att det kallas överlevnadsinstinkt. Även om jag varit nära många gånger. Tror det var tanken att om jag dör, så har de vunnit som höll mig flytande. Allt annat kändes just då helt obetydligt. Ingen kunde ju någonsin förstå det helvete jag levde varje dag. De hade sagt att jag gör det nog värre än det egentligen är. Därför led jag bara i tystnad och byggde upp min försvarsmur. Om nätterna däremot kom alla känslor och all ångest tillbaka. Kan fortfarande känna av den. Hur det kryper i skinnet på mig och hur jag måste kippa efter luft. Precis som om jag var tillbaka där, mitt i mörkret bland tårarna. Då när ingen varken såg eller hörde. Natten var min ende vän, den ende som fick se min smärta.
Jag som brukade vara en sprallig tjej, en riktigt teaterapa, är nu livrädd för att sticka ut. För att synas och våga ta för mig. Vem bryr sig om vad jag tycker och tänker? Hehe det är till och med så att det gör ont i magen av att skriva detta. Finns en liten rädsla. Sluta tyck synd om dig själv. Det är ialla fall så jag tänker. Om jag bara kunde sluta känna efter så mycket. Bara glömma och lämna det bakom mig.
Har insett nu att det inte går. Och då kan man ju lika gärna bara möta sitt förflutna och göra upp med det. Även om det kommer innebära känslor som tar en tillbaka till helvetet. Men det kanske är det enda sättet. Det är så lätt att visa sig stark utåt, fast man egentligen innerst inne mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och dö. Antar att det kallas överlevnadsinstinkt. Även om jag varit nära många gånger. Tror det var tanken att om jag dör, så har de vunnit som höll mig flytande. Allt annat kändes just då helt obetydligt. Ingen kunde ju någonsin förstå det helvete jag levde varje dag. De hade sagt att jag gör det nog värre än det egentligen är. Därför led jag bara i tystnad och byggde upp min försvarsmur. Om nätterna däremot kom alla känslor och all ångest tillbaka. Kan fortfarande känna av den. Hur det kryper i skinnet på mig och hur jag måste kippa efter luft. Precis som om jag var tillbaka där, mitt i mörkret bland tårarna. Då när ingen varken såg eller hörde. Natten var min ende vän, den ende som fick se min smärta.
Kommentarer
Trackback
