Behind the wall

Så börjar jag äntligen hitta tillbaka till mig själv, och vad händer?! De på jobbet som jag haft så bra kontakt med börjar dra sig undan. Pratar sinsemellan, men när jag kommer med ett inlägg så dödar jag bara konversationen eller så byter de samtalsämne. Precis samma sak som i skolan. Jag fattar inte... är det mig det är fel på? Varför ska jag behöva låtsas vara någon annan för att platsa in? Eller snarare, varför ska alla vara så uppblåsta och fasta i samma mall? Och varför kan jag inte platsa in i den mallen. Har mest lust att säga "skit i allt", men det kommer ju bara resultera i att jag blir ensam.. igen. Fast det är jag ju redan så van, så vem bryr sig egentligen.

Tror inte det gjorde det bättre att jag pratade med en av dem ang min ångest och mina panikattacker heller. Nu är man väl ännu mer freak. Nu orkar jag inte bry mig längre. Hellre ensam än att vara någon jag inte är. Har testat det och det höll på att kväva mig. Jag kommer aldrig bli som dem ialla fall. Och skulle jag någonsin bli det, så är det säkert heller inte bra.

This is me... giving up.

Jag blir så trött. Så fruktansvärt trött på allt just nu. Vill helst bara fly världen, lägga allt bakom mig. Hitta mig själv och ny energi. Vet inte vad som har hänt med mig. Är konstant rastlös, det kryper i skinnet på mig och jag får stundtals så svårt att andas. Vill bara skrika för allt vad jag har och sen bara försvinna. Fast det känns som om jag redan håller på att tyna bort. Som att jag faller och allt jag greppar efter bara lossnar och följer efter mig ner.

Det är otroligt jobbigt att gå omkring i ett grått dunkel. Lika jobbigt är det att försöka se glad ut samtidigt som det känns som att man sakta kvävs. Vet inte ens hur jag ska förklara det så någon ska förstå. Tror inte ens någon kommer förstå. Jag trivs med mitt liv just nu, så varför måste jag känna så här? Jag förstår varför jag känt samma sak så många gånger tidigare. Men nu finns inte längre någon anledning till detta mörker inom mig. Samtidigt blir jag så arg på mig själv för att jag låter mig brytas ned av det. Känner mig som ett monster.

När ska detta gå över??

 

A black hole is eating me up from inside,
with a firm grip it makes it hard for me to breath.
I fight to let the sun in,
but the darkness won?t leave.
Every time I think the light has won,
the black queen makes her move.
She poisons my soul and makes it sick.
I thought I had a cure, but I guess I was wrong.

©Dinturiel 28.07.2005

Jag trodde vuxna människor var mer förståndiga än tonåringar. Men på vårt dagis verkar det inte vara så. Nej, här blir man utdömd utan att ens fått en chans. Och det är inte personalen jag pratar om. Det är de andra föräldrarna. En del av dem undviker till och med ögonkontakt. Föräldrar till potentiella lekkamrater till våra barn. Om man bara kunde få en chans att visa vem man är, det är allt jag begär. Är det för mycket? Jag är väl medveten om att man inte kan komma sams med alla. Men man behöver ju inte totalignorera en för det?!

Den enda jag egentligen vill är att min son ska kunna ha vänner utanför dagis också.