Dinturiel's runway

Jag har börjat ge upp på mänskligheten. Eller, har känt så länge nu faktiskt. Oroligheter överallt, barn som far illa och vardaglig arrogans. Är så trött på denna "sköt dig själv och skit i andra"-mentalitet som svensken lagt till med. För det är faktiskt bara i Sverige jag upplevt detta. Vad är så farligt med att dela med sig av ett leende eller ge en hjälpande hand? Nej, istället ska det muttras och klagas. Man tar till våld och hot för att sätta sig i respekt, speciellt bland dagens unga. Betedde man sig som dagens ungdomar när man själv var liten åkte man på en regäl örfil och rumsarrest. Och ändå är det inte länge sedan jag var i tonnåren.

Det som svider mest i hjärtat är när barnen blir utsatta. Man läser titt som tätt om hur barn utnyttjas, misshandlas och dödas. Vuxna, ansvarsfulla människor låter sin vrede gå ut över försvarslösa små varelser. Vad får man ut av detta? Och vad gör samhället? Ett par månader, max ett par år, bakom lås och bom, eller psykisk behandling. Men vad händer sen?
Ger faktiskt inte så mycket för psykvården längre. Hade den funkat hade kanske både Anna Lind och Tobias fortfarande levt. Deras mördare hade ju båda två sökt vård innan morden, men inget hade gjorts. Tobias mördares mamma hade vädjat till psykmottagningen att lägga in honom.

Nej, jag har ett eget svar på teodicéproblemet (hur kan Gud, om han är god och allsmäktig, tillåta all ondska som finns i vår värld?)

Svar: Därför att gud har gett upp hoppet på mänskligheten för länge sedan. Vi har fått så många chanser, men vi lär oss aldrig.


Därför tänder jag nu ett ljus för mänsligheten, och håller tummarna för att jag har fel.

Somewhere over the rainbow/what a wonderful world - Israel Kamakawiwo'Ole

På något sätt får den sången, just den versionen, mig att gråta som ett litet barn. Tyckte det skulle bli ett fint slut på inlägget. Ja, inte att gråta då :-p