Mitt liv som arbetslös
Som ung tvåbarnsmamma har jag insett att det är enormt svårt att ta sig tillbaka in på arbetsmakrnaden igen. Det verkar inte spela någon roll hur glad och positiv man låter, eller hur kvalificerad för jobbuppgifterna man är. Något verkar avskräcka arbetsgivarna. Jag vet inte om det har att göra med just det faktum att man har två små snorungar som delar uppmärksamheten, eller att man varit borta från arbetsmarknaden så länge att man börjat gro mossa och dammtussar.
Och det går ju inte att undvika att nämna barn eftersom det är en del av ens vardag. Men för det ska man väl inte behöva välja mellan karriär och barn? Här sitter en ung tjej som brinner för att få känna sig värdefull och uppskattad igen. Och slippa gå omkring hemma i träningsbyxor och t-shirt med barn kring fötterna. Jag är inte bara ung och mamma, jag är människa också. Ävenjag har rätt att få visa vad jag kan, utan att bli dömd på förhand. När vi valde att få barn som unga trodde jag det var ett bra val. Jag har barnafödandet och föräldraledigheten bakom mig, och är nu redo för att öppna nya dörrar. Men är trött på att hela tiden få den dörren i ansiktet hela tiden. Hur ska man kunna visa vad man kan om man inte får en chans?
Jag har utvecklat många positiva sidor som jag inte ens visste jag hade bara genom att få barn. Jag hanterar stress bättre, och har lättare för att ha överblick över flera händelser samtidigt.
Jag tror snart jag skriver en ansökan där det står följande:
”Jag är en fruktansvärt värdelös och oduglig person, så det är inte ens någon idé att läsa vidare. Jag har sökt jobb i lite över ett år nu, och har hela tiden bemötts med ett nej. Att hitta ett jobb vore som att vinna högvinsten på lotto, men ingen verkar vara beredd att ge mig en chans att visa vad jag kan. Jag kan inte ge upp och acceptera ett nederlag, men samtidigt börjar det göra ont att sitta och slå huvudet i samma vägg om och om igen. Och om väggar är till för att klättras över har jag snart bestigit Mount Everest.
Jag skulle kunna berätta om min underbara personlighet och hur perfekt jag vore för denna tjänst. Men har testat den infallsvinkeln så många gånger utan resultat, så jag tänkte jag skulle testa en annan.
Efter att ha varit hemma med barn sedan december 2004, vill jag inget annat än att få miljöbyte och känna att jag duger som människa igen. Men detta har bara fått mig att inse en sak: Som arbetslös får man två stämplar, värdelös och oduglig. Och ju längre man går abretslös, desto mindre attraktiv blir man för en arbetsgivare. Men hur ska man ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden när man inte är välkommen?”
Har sagt mitt för nu, kommer kanske mer sen. Ville bara avreagera mig lite.